Jag växte upp i ett hem där middagssamtalen kunde byta språk mitt i en mening. Pappa talade svenska, mamma finska, och jag lärde mig tidigt att navigera mellan två världar.

Två språk, en identitet?

Den vanligaste frågan jag får är: “Vilket språk tänker du på?” Svaret är inte enkelt. Det beror på sammanhanget, känslan, vem jag pratar med.

När jag räknar, räknar jag på finska. När jag drömmer, drömmer jag på svenska. Men ibland blandar sig språken även i sömnen.

Fördelarna

Tvåspråkigheten har gett mig mycket:

• Flexibilitet – Jag kan röra mig obehindrat i båda språkgrupperna
• Perspektiv – Jag ser nyanser som enspråkiga kanske missar
• Kultur – Jag har tillgång till två rika kulturarv
• Jobbmöjligheter – Tvåspråkighet är eftertraktat på arbetsmarknaden

Utmaningarna

Men det finns också utmaningar:

• Att aldrig känna sig “tillräcklig” – Ibland är svenskan för finsk, ibland finskan för svensk
• Att välja sida – I politiska debatter om språk kan det kännas som att man måste välja
• Att förklara sig – “Varför pratar du svenska?” är en fråga jag fått höra hela livet

En rikedom trots allt

Trots utmaningarna skulle jag inte byta bort min tvåspråkighet. Den har format vem jag är och hur jag ser på världen.

I en tid när världen känns alltmer polariserad tror jag att vi tvåspråkiga har något viktigt att bidra med: förmågan att se saker från flera håll, att bygga broar mellan grupper, att förstå att identitet inte behöver vara antingen-eller.

Det kan vara både-och. Det kan vara sekä-että. Det kan vara mig.